Förälder...

De här med att vara förälder till ett sånt litet barn som man älskar över allt annat är så underbart, man kan knappt förstå att ens barn har legat i ens mage i 9månader och att endel av personligheten kommer från både föräldrarna..endel saker ser man tidigt och man kommer nog se ju äldre ens barn blir vem han/hon liknar av föräldrar i beteende osv..

Nu är nog detta mycket av mina gravidhormoner.. men när jag satt och matade min son idag så börja tårarna plötsligt bara att rinna...
Alla nya saker min son lär sig, bus han hittar på osv... får jag uppleva vilket är underbart... men inte min sons pappa..
Jag funderar ibland på om det är normalt/vanligt att känna så som mamma?
 Jag vill och hoppas att min son kommer ha en bra relation till sin pappa... även minstingen i magen.
Även om vi inte är tillsammans så kommer jag göra vad jag kan för att de ska funka och försöker uppdatera sonens pappa så gott jag kan om lillens framsteg... med lite bilder och video..


Jag undrar hur andra mammor känner ..där den andra föräldern inte är så delaktig i barnets liv eller kanske inte alls..
Finns nog dom som inte bryr sig ett dugg... mest kanske beroende på situationen dom är i..


Jag vill inte att min son (barn) ska ha någon liknande relation till sin pappa som jag hade till min mamma.. vill att han ska ha de så bra som möjligt.. men vilken förälder vill inte att sitt barn ska ha de så bra som möjligt?

........